Efter att tagit del av Tom Alandhs dokumentär "Drömmen om Sverige" Svt/Dokumentär, funderar jag över om en människa egentligen någonsin kan sona ett brott, även om ett utmätt straff har avtjänats?
Straff är idag, som alltid kopplat till hämnd. Vilka möjligheter har en människa att återskapa ett värdigt liv, när allt i samhällslivet bygger på att man har samlat pensionspoäng i rätt antal år, utan uppehåll av irrationella händelser som sjukdom, arbetslöshet och ett liv i marginalen?
Den otroliga präktighet som präglar tankesätten idag är uttryck för en fantasilöshet utan gränser. Rollen man får sig tilldelad i livet är ofta ganska begränsande, att hålla sig inom ramarna blir allt viktigare, eftersom det handlar om möjligheter till liv, det är det som är fotfästet för "arbetslinjen"! Att livet inte alltid går på räls, upptäcker de flesta av oss efterhand som tiden rusar förbi!
Strindbergs ord angående mänskligheten - Det är synd om människorna - är en sanning som tyvärr bevisas om och om igen. Det är inte enbart offren/brottslingen jag tänker på utan även, den stora majoriteten som ropar på hämnd, de som aldrig gör något fel eller avvikande.Lite ödmjukhet inför livet och varandra, kanske skulle vara en möjlighet till ett mänskligare liv för de som kämpar för att finna en ny plats att utvecklas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar