Reflektioner angående igår och idag, sammanhang och samtidspåverkan. Kulturella, politiska och ekonomiska variabler som väcker mitt intresse för; mänskliga och samhälleliga reaktioner och relationer!
(Detta inlägg gjordes som utkast i december 2011. Efter blogginne-havarens död läggs det nu ut som avslut; bilden är hennes egen, och visar en vy från verandan till det hus där hon bodde med sin familj)
Författaren till denna blogg - Tankefigurer - dog på midsommaraftons morgon 22 juni 2012.
Hon dog i hemmet efter en längre tids sjukdom.
Jag, som skriver detta är hennes man. Du som läser detta - om du bläddrar och läser i bloggen - kommer att kunna ana att under hennes kamp mot sjukdomen var musik i alla dess former en kraftfull källa till tröst och mental styrka och att världen och tillvaron engagerade henne starkt. En tid före hennes död - närmare bestämt den 13 maj - hörde vi tillsammans programmet Klingan med Lennart Wretlind, som går i P2 på söndagsförmiddagarna. Vi fastnade då för en låt som hette "Billy´s walk" med en tjej - Jenny Bohman - som vi inte hört talas om tidigare och hon var tydligen en nyhet även för programledaren.
Jenny Bohman blev en kort men viktig bekantskap. En bluesartist, som gjorde bluesen aktuell på ett tidlöst sätt, och som bara veckor före sin död i cancer i november 2010 stod på scen med en helt ny repertoar. Vi lyssnade tillsammans på hennes Edit-Piaftolkningar och det var när vi hörde "Non, je ne regrette rien" som jag fattade att Jenny Bohman skulle få en särskild plats i min hustrus liv. Hon sa att hon tänkte lägga just den låten på sin blogg.
Hon hade inte krafter att göra det. Men på hennes begäran lägger jag in den nu.
En sak till, innan jag avslutar denna blogg. Jenny Bohman kom till oss ytterligare en gång. Två dagar före min hustrus död kom den postuma skivan One more time i brevlådan. Den bidrog till att ge oss ett liv av glädje och styrka de sista dagarna.
